Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
127

kontrasterade starkt emot den jag hade i mitt minne, så att jag tänkte: är allt annat i proportion till detta första, vill jag aldrig mer se Friskytten hemma. Men så förhöll det sig dock icke. Max såg ej så bra ut som Sällström, och jag tror ej heller, att han sjöng med bättre röst, men han var äldre, och hans stämma starkare. Agatha var en stor, vacker, men ej ung fru. Hon sjöng, som jag tyckte, mycket väl, ehuru ej så grant som fru Sevelin. Anna var en ung flicka, ful, med utstående kindben och små ögon och sjöng på långt när ej så väl som m:ll Widerberg. Dessutom var jägmästarens dotters rum en bondstuga af allra sämsta slag med sparrar i taket, och hvari ej fanns annan möbel än ett litet bord med fyra fötter under, hvarpå stod en halfannan aln hög spegel och ett ljus, som Max ej släckte. Då Agatha öppnade sitt fönster, syntes ett par blågrå väflappar där utanför, och hur stamfar Kunos porträtt kunde såra henne i pannan begriper jag ej, ty det hängde ej öfver två alnar ifrån golfvet. Örnen, som Max sköt i första akten, kom ej ned som död, utan flaxade öfver teatern, men Kasper hade på ögonblicket en fjäder i kulissen, som han satte i Max’ hatt, utan att taga något däraf för sin egen räkning. Samiel syntes ej heller, men valsen spelades bättre än hos oss. Man valsade ej här, utan trippade endast efter takt in i krogen, men musiken fortfor ändå lika länge som vår, vid hvarje omspelning allt mer och mer piano, till dess en oboe och ett par fioler gåfvo knappt hörbara ljud, då arian inföll, och Max började sjunga. Äfven jägarkören i sista akten sjöngs bättre än hos oss medelst ett forte och piano, som gjorde denna i sig själf vackra kör