Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

132

Djurgården, där en otalig folkmassa väntade, och klockan sex skedde landstigningen. Anblicken var präktig. En oändlig mängd farkoster omgåfvo eskadern, stranden myllrade af åskådare, vägarna voro betäckta med ekipager, ridande och gående, och de öfverallt vid landstigningsplatsen uppresta läktarna fyllda af elegant klädda damer. Musik, glädjerop, viftningar med flaggor, näsdukar och hattar från alla tak och höjder, kanonernas dunder, de uttryck af entusiasm och tillgifvenhet, som hördes öfverallt, utgjorde en tafla, hvarom ingen, som ej varit närvarande, kan göra sig ens en aflägsen föreställning. Och öfver detta brusande folklif kastade junisolen sina strålar från en högblå himmel. Flickeleverna från Manilla strödde blommor för de landstigandes fötter. Drottningen och kronprinsessan togo plats i den stora ceremonivagnen, dragen af åtta hvita hästar, hvilkas seldon glänste af purpur och guld. Konungen och kronprinsen med talrik stab följde till häst. Ett detachemang af Lifgardet till häst började tåget och ett dylikt från Lifregementets dragoner afslutade detsamma. Den entusiasm, hvarmed de höga herrskapen under vägen hälsades af folket, lär ha varit oerhörd. Vid Djurgårdsbrunn var en äreport rest. Färden ställdes öfver Ladugårdsgärdet, där tiotusen man paraderade, förbi Fiskartorpet och Bellevue till Haga, dit man framkom omkring klockan åtta. Öfverallt samma jubel, samma folkmassor, samma förtjusning. Det var ett verkligt triumftåg. Man beräknade, att femtiotusen människor voro i rörelse för att få uppfånga en skymt af den redan afgudade kronprinsessan. Robert von Kræmer berättar, att