Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

138

Åkerhielm begärde förlängdt understöd till 1823, hvarjämte han den 15 april 1823 passade på och utverkade 16,000 rdr bko till galaspektaklernas gifvande vid förmälningen. Då oppositionen vid 1823 års riksdag tedde sig starkare än förut, befallde konungen, för den händelse att ständerna skulle komma att afslå teaterpropositionen, det alla kontrakt vid teatern skulle sägas upp den 1 april 1823, så att intet hinder påföljande 1 juli måtte finnas för teaterns upphörande. Stockholmsposten begärde, att teatern skulle anses såsom en nationens tillhörighet, såsom en del af den allmänna bildningen, såsom nödvändig för en hyfsad nation, då den mest inverkade på dess uppfostran och utgjorde en spegel af dess själsodling, och hoppades, att riksdagen skulle bevilja anslaget, emedan det vore nationen värdigast, att hon själf gjorde något för ett sådant ändamål, att hon visade sig hysa aktning och omsorg därför samt icke lämnade det mer än andra offentliga institutioner åt regeringens välbehag. Men ingenting hjälpte. Riksdagen beviljade endast ett särskildt belopp af 24,000 rdr, men intet årligt anslag, och baron Åkerhielm anhöll om sitt afsked. Grefve Löwenhielm afrådde konungen kraftigt från att låta Åkerhielm gå, men konungen sade: ”Ack, herr grefve, efter min kännedom om världen äro inga förluster oersättliga.” ”Ne-nej”, svarade Löwenhielm, ”Ers majestät har nog alldeles rätt. Själfve Bonaparte var icke oersättlig, det ser man numera tydligt nog.” Åkerhielms afsked beviljades, och konungen ämnade ånyo öfverlämna teatern åt den enskilda företagsamheten.

Emellertid hade konungen den 10 augusti på