Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
137

nyblifna älskling Henriette Widerberg skördade lifliga applåder liksom Sofia Sevelin, hvilken senare återigen sjöng ”Ah, che non serve il piangere” ur Rossinis ”Tancredi”, hvilken stora aria var hennes triumf. Inför denna glänsande verklighet försvunno alla rop om nöd och betryck likt irrbloss, till och med riksdagens fejder glömdes, och allt andades idel glädje och belåtenhet, allt — utom teatern.

*              *
*

Efter hvad i föregående del af dessa anteckningar å sidan 169 omtalas, hade konungen 1818 af egna medel anvisat 30,000 rdr rgs till teaterns underhåll, hvarjämte prins Oskar betalade 6,000 rdr och prinsessan Sofia 1,500 rdr för sina loger. Dessa bidrag voro bestämda att utgå under två år. Förhoppningen, att teatern med dessa anslag skulle kunna bära sig, visade sig emellertid vara alltför sangvinisk. 1819 års brist af 8,500 rdr kunde ej fyllas under 1820, och utgifterna öfverstego inkomsterna med allt större belopp. Konungen beslöt ändå den 7 mars 1820 att bibehålla teatern till Rikets ständers nästa sammanträde, då förnyad framställning skulle hos dem göras om ökadt statsanslag. I afvaktan på bifall härtill anvisade han åt den nödställda institutionen genom skrifvelse af den 24 april, utom nyss nämnda enskilda bidrag, 25,500 rdr årligen af de räntemedel, som influtit å de lån, hvilka blifvit f. d. Malmös diskontverk beviljade.

Ständerna sammanträdde emellertid icke 1822, och