familjen besökte Sverige, gjorde hans ovanliga sällskapsgåfvor honom till själfskrifven ledare af hofvets nöjen och förströelser, för så vidt man kan tala om sådana vid Gustaf IV Adolfs stela, allvarsamma hof. Under konungens långvariga vistelse i Tyskland, dit han medföljde, var han den egentlige sällskapsmannen och hofvets representant samt försummade ej tillfället att knyta vänskapsband med snillevärldens furstar, med Goethe, Schiller, Wieland, Johannes von Müller med flera. 1806 blef han tillförordnad hofkansler och satt som sådan i regeringen 1806 och 1807. Men detta gunstlingsskap hos konungen liksom hans kvicka tunga och skoningslösa satir jämte en illa dold egenkärlek åsamkade honom snart både afundsmän och fiender, och omkring 1807 föll han af obekant anledning i onåd. Crusenstolpe, denne den apokryfiska historiens häfdatecknare, berättar, att Lagerbielkes skilsmässa från konungen varit föranledd af någon obehaglig ehuru okänd schism, hvarvid den senare skulle ha glömt sig ända därhän, att han tilldelat Lagerbielke ett handgripligt vedermäle af sitt misshag. Denne vistades nu ett par år på sin egendom Signildsberg, därifrån han ofta begaf sig till Rosersberg för att leda ”de glädjens och smakens torneringar”, som i hertig Karls och Hedvig Charlottas hof återkallade minnet af Lovisa Ulrikas. Sprittande af kvickhet voro de tillfällighetsstycken han där sammanskref, men som tyvärr alla gått förlorade för eftervärlden. Han författade äfven det tal, hvarmed Sveriges riksföreståndare i maj 1809 på rikssalen hälsade ständerna, och hvilket gjorde ett så djupt intryck genom det
