den summan.” Den vackra och frispråkiga Henriette svarade då: ”Ack, herr grefve! Grefven har ingen aning om, hvad det kostar att hålla sig hel och ren.” Lagerbielke såg på henne en stund med sina blinkande ögon och tog sig en stor pris ur dosan, men den sköna fick sin löneförhöjning.
En högt uppdrifven känslighet för pressens klander, som väl ingen duglig teaterstyrelse i världen undgått, bortjagade honom 1827 från hans direktörspost, hvilken ej någon kunnat bättre fylla än han. Den 19 nov. 1831 erhöll han ånyo plats i statsrådet och deltog flitigt i den politiska debatten, för hvars hårdhändta strider hans retlighet, som förskaffade honom namnet ”sensitiva”, likvisst gjorde honom föga lämplig. Ett paskill, om hvilket själfve Crusenstolpe yttrat, att det i syftning och lömskhet endast kunde jämföras med den ryktbara fabeln ”Räfvarne”, och hvars natur hindrade Lagerbielke att försvara sig, grämde honom till den grad att det lär ha påskyndat hans död, hvilken inträffade den 24 maj 1837.
I Svenska akademiens protokoll antecknades då, efter hvad Gustaf Ljunggren meddelar i dess historia: ”Hans eldiga snille och mångsidiga bildning, hans vidsträckta världs- och människokännedom, hans sällsynta användbarhet i de mest skiljaktiga och grannlaga värf, ifrån deltagandet uti rådsalens, riksförsamlingarnas och kabinetternas förhandlingar intill vården och bedömandet af scenens förvaltning, hans lätthet att öfvergå från ämbetsmannamödans ansträngning till en behaglig och hänförande tongifning i sällskapslifvets mest bildade kretsar, voro
