148
Hvad Lagerbielkes yttre angår, kan man på honom med skäl tillämpa Gaspards ord i ”Debutanten och hennes far”: ”ju större snille, dess fulare kropp!” Utseendet var ej ägnadt att göra något vidare förmånligt intryck. Hans röda hår, blinkande ögon och slingrande gång förskaffade honom vedernamnet Tegel, som han fick behålla så länge han lefde, och den stora allmänheten, som ej närmare kände honom, förenade därmed lätt en mängd ofördelaktiga egenskaper, som han ej ägde. Bernhard von Beskow berättar i sina minnen, att han (Beskow) en afton under sin teaterchefstid på 1830-talet, när ”Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna” gafs, stått på scenen och samspråkat med Åbergsson och Hjortsberg om Tegels roll. Då yttrade den förre med anledning af ett hofspektakel på Drottningholm, där samma stycke uppförts: ”Nog var det ändå bra besynnerligt, att inte Lagerbielke lyckades i Tegels roll”, hvarpå Hjortsberg svarade: ”Har du nånsin hört, att en full person kan spela drucken väl?" Så litet kände de honom, som ändå så länge varit hans underlydande. Därtill kom, att han med åren väl mycket vårdslösade sin person. Wachtmeister omtalar från 1821, hur Lagerbielke en dag plågad af tandvärk sågs vandra omkring på Rosersberg med handen tryckt mot kinden. Fabian Wrede utropade då: ”Nej se, det var ett nytt sätt att bota tandvärk; man använder en lortig hand till omslag!” En annan historia förmäler, att Henriette Widerberg kommit upp till honom på teaterkansliet och begärt löneförhöjning, hvarvid Lagerbielke invändt: ”Mamsell har ju redan en hög lön. Nog kan väl mamsell reda sig med
