Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
151

enaktare kallad ”Catinats uniform”, som i Kotzebues bearbetning omändrades till ”Wellingtons uniform”, för att nu i öfversättning af kapten Edvard Peyron bli Marlboroughs tillhörighet. Höstens enda nyheter voro en enaktare af Vial ”Mannen och älskaren”, med Åbergsson och Torsslow i titelrollerna, och en dramatiserad familjemålning i fem akter af Sedaine i öfversättning af Ludvig Manderström, ”Duellen”, som Karl Warburg förklarar vara genrens mästerstycke, men som den dåtida publiken ansåg skäligen tråkig och gammalmodig, ehuru den spelades förträffligt af herr och fru Åbergsson, Hjortsberg och Torsslow. Den gick endast sex gånger.

På Operan repriserades ”Don Juan” i oktober och ”Caravanen” i december. I den förra, som gafs för utsåldt hus, utförde Sällström för första gången titelpartiet. Han sjöng vackert samt fraserade bra, men föreföll något för späd i rollen. ”Caravanen”, hvars premiär celebrerade Gustaf IV Adolfs myndighetsförklaring 1796, återuppfördes den 10 december efter sjuårig hvila. Sofia Sevelin och Elise Lindström samt Lindström, Kinmanson och Preumayr spelade sina gamla roller. Slafhandlaren Husca, som hörde till Louis Delands bästa roller, utfördes för första gången af Johan Fahlgren alldeles ypperligt. Den franska och italienska slafvinnan framställdes af tvenne debutanter, mamsellerna Fagerberg och Enbom. Den förra, hvilken 1819 som elfvaårig antogs till elev vid Kungliga teatern, var där anställd med aktriskontrakt under åren 1826—1834 och gifte sig 1826 med Per Sällström. Den senare var under några år kapten Anders Lindebergs hustru och blef en