152
berömd sångerska under namn af fru Enbom. I de granna baletterna gjorde sig Sophie Daguin bemärkt. Tamorins parti, öfverbefälhafvaren i paschans seralj, förut sjunget af Gabriel Åman, hade nu öfverlämnats till en korsångare vid namn Örtegren. Den stackars karlen blef på kvällen så förskrämd, att publiken började skratta åt honom, och det hjälpte icke upp saken. Han kunde knappast utföra partiet till slut. Pjäsen uppfördes endast denna gång.
På Svenska akademiens högtidsdag den 20 december hade Lagerbielke den tillfredsställelsen att i egenskap af dess årsdirektör få öfverlämna Akademiens stora guldmedalj åt en af den svenska scenens utmärktaste skådespelare, Lars Hjortsberg. Då det var första gången en dylik ära vederfors en scenisk konstnär, hade Lagerbielke inom Akademien motiverat sitt förslag i ett anförande på elfva tättskrifna foliosidor. På bemärkelseaftonen var teaterpersonalen talrikt församlad på åhörarplatserna, och då ögonblicket för Hjortsbergs hedrande kom, reste sig Lagerbielke från stolen och höll utan koncept ett längre anförande. Han påpekade däri den dramatiska vitterhetens stora betydelse, en vitterhet ”där fullkomligheten är så sällsynt och själfva medelmåttan ej alltid utan förtjänst”, samt det nära sambandet mellan den dramatiska skaldens konst och skådespelarens, och hur ofta det händt, att många berömda skribenter själfva beträdt den skådeplats de med sina arbeten hedrat och understödt. Han erinrade
