174
”Crispin guvernant” och kvarblef under de bägge nästföljande sejourerna. Hans första uppgift på den kungliga scenen blef en af faderns glansroller, den lustige drängen Zozo i ”Gubben i bergsbygden”, hvarvid han hälsades med handklappningar af den välvilligt stämda publiken. Om han än sågs med mycket nöje och egentligen ej skämde bort någon roll, blef han dock aldrig den storhet, hvarom man gjort sig förhoppning. Till hans bästa roller jämte Zozo hörde Snusemark i ”De löjliga mötena” och Bataille i ”Nya garnisonen”. 1846 lämnade han teatern och afled tio år därefter själfva nyårsaftonen efter ett anfall af sinnesförvirring, hvarunder han, utstyrd som röfvaranförare och troende sig förföljd af sbirrerna, ådrog sig en svårare lunginflammation under sina ströftåg i skog och mark.
Höstens första nyhet var en treaktskomedi ”Furstens present eller Blomsterkorgen”, en fransk pjäs, som Hjortsberg öfversatt från en tysk bearbetning. Själf spelade han fadern till den sköna Irma, framställd på ett särdeles graciöst och naivt sätt af Charlotte Erikson. Hennes älskare spelades af Torsslow, fursten af Åbergsson, hennes båda bröder af Fahlgren och Sevelin, och en högförnäm, rangsjuk gammal hofdam af fru Åbergsson. Publiken återsåg med blandade känslor äfven i denna pjäs de urgamla, tydligen oförgängliga förgyllda stolarna, hvars urblekta sidenöfverdrag redan under ett halft århundrade uppenbarat sig i hvarenda salongskomedi. För en och annan af de äldre åskådarna var nog den där möbeln som en gammal kär bekant, hvilken han bestämdt skulle ha saknat, om den blifvit flyttad upp
