180
Den sällsynta uppenbarelsen på scenen af ett större svenskt originalarbete inträffade den 19 november, då Gustaf Åkerhielms versifierade femaktstragedi ”Valdemar” med musik af Berwald för första gången gick öfver Operans tiljor. Intrigen rör sig kring Birger jarls svage och lättfärdige sons kärleksförhållande till sin svägerska, den danska priorinnan Jutta, Erik Plogpennings dotter, hvilkens hand den kraftige och maktlystne hertig Magnus åtrår. Oenigheten mellan den svenske konungen och hans bägge bröder urartar slutligen till krig. Valdemar besegras, och Magnus fordrar prinsessan Juttas hand såsom försoningspant. Jutta tar förgift, Valdemar dödar sig vid hennes lik utom scenen, och Magnus blir hans efterträdare. Sara Strömstedt spelade Jutta och hade i tredje akten ögonblick af stor tragisk effekt, liksom hennes plastik i dödsscenen lär ha varit förträfflig. Almlöf utförde Valdemars svåra och otacksamma roll, Torsslow var Magnus, Åbergsson Valdemars forne lärare Niclasson och Charlotte Erikson Valdemars gemål Sofia. Pjäsen var uppsatt med mycken omsorg, men behagade ej publiken, oaktat det nya månskenet spred sitt trollska skimmer öfver dekorationerna. Söndagen den 21 november gafs tragedien ånyo, men försvann från spellistan efter onsdagen, då den gafs för tredje och sista gången. Det sades, att författaren återtagit manuskriptet för att göra några ändringar, men han återlämnade det aldrig till teatern.
Större lycka gjorde påföljande månad Dupatys förträffliga enaktskomedi ”Den sedesamma eller Fruntimmerna sinsemellan” i Charlotte Eriksons
