Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/187

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
181

öfversättning, retuscherad af Lagerbielke. Detta lilla har liksom Holbergs ”Den förvandlade brudgummen” den egenheten att utföras endast af fruntimmer. En ung och vacker grefvinna har för att kokettera tagit sig för att spela ytterst sedesam. Hon afskyr allt hvad som i klädsel, ton eller umgänge synes henne sårande för ärbarheten och anser framför allt straffbart att mottaga en ömhetsbetygelse af en karl. Detta pryderi förtryter hennes väninnor, och fru Verseuil, som ofta varit föremål för hennes anmärkningar och sarkasmer, företar sig i samråd med de andra att ge henne en läxa. Hon förklär sig till karl, utger sig för sin bror, den unge Lindor, och vinner tillträde till grefvinnans hem och till hennes hjärta. I dennes skepnad klättrar hon en afton upp på hennes balkong och förmår henne genom böner, smicker, hot att döda sig, med mera dylikt att höra på honom, tillåta honom förklara sin kärlek, besvara den och mottaga en ring. Då kammarjungfrun oförmodadt inkommer, är grefvinnan nog fintlig att utge Lindor för fru Verseuil och ikläder honom en fruntimmersdräkt. Efter några skickligt anordnade scener upptäckes alltsammans, grefvinnan afsvär sitt pryderi och tillåter sin unga kusin att gifta sig med sin tillbedjare. Stycket slog an och spelades väl i synnerhet af Charlotte Erikson som grefvinnan och Sara Strömstedt som fru Verseuil.

I samma månad gjordes en repris efter tolfårig hvila af Kotzebues dram ”Redlighetens seger öfver förtalet”, hvari till det helas båtnad en mängd förkortningar vidtagits. Endast Hjortsberg stod kvar