skrattsalfva. Detta roliga konstgrepp använde sedan Knut Almlöf med fördel i ”Fregattkaptenen”, då han gick baklänges utför den branta kajutstrappan. Sevelins starkaste sida låg inom det karikatyrartade, och i roller, som lämpade sig för detta slags komik, var han alldeles oöfverträfflig. I ”Slottet Montenero” till exempel hade han hittat på att såsom Longino komma in mumsande på en med smör påbredd stor kaka, i hvilken han formligen ätit sig in, så att den satt liksom ett krås kring halsen på honom. Svårligen lär naturen någonsin i afseende på lår och ben gjort så mycket för någon komisk aktör som för Sevelin, då den gaf honom så litet. Hans långlagda ansikte, hans spelande ögon, hans röst och hela hans apparition stämde oemotståndligt till löje och kunde narra den buttraste tvärvigg till skratt. Nils Arfwidsson, som en kort tid var intendent vid kungliga scenen, berättar, att då Schillers ”Wilhelm Tell” skulle gifvas, i hvilken hela teaterpersonalen måste tagas i anspråk, hade Sevelin fått på sin lott en af soldaterna, som posterade vid den stång, hvarpå Gesslers hatt var uppsatt. I tumultet vid Tells arrestering skulle han med hög röst ropa ”Förräderi och uppror!” men han gjorde det på ett sådant sätt, att hela publiken började småfnissa. Det är mycket möjligt, till och med troligt, att han i våra dagar skulle anses öfverdrifven, men säkert är, att han öfvermåttan roade sin tids publik, och det var väl ändå hufvudsaken. ”Ingen svensk skådespelare”, säger en bedömare från 1840-talet, ”torde så som han hafva återgifvit den gamla franska skolans burleska karaktärstyper.” Utom de förut nämnda rollerna, kusin
