186
genom dennes dotter, med hvilken han gifter sig. Hjortsberg och Almlöf spelade lorden och köpmannen och Elise Lindström den söta flickan. En ny och vacker utsikt öfver S:t James park förhöjde intrycket.
Spelårets sista nyhet var Picards lustiga enaktskomedi ”Numro 777 eller Lotteri på fast egendom”, något som just den tiden var mycket i svang hos oss. Sevelin spelade där på det mest uppsluppna sätt skrifvaren Pfefferkorn, anställd hos en gammal skenhelig, illslug notarie, utförd af Ludvig Deland. Pfefferkorn hörde till det slags Sevelinroller, som hela Stockholm måste gå och titta på. Oförgätlig var åsynen af hans skrangliga figur i den korta lärftsfracken med de långa, smala skörten, som släpade på marken, hans åtsittande permissioner och de sinnrikt uttänkta, ehuru något karikerade renskrifvaråthäfvorna. När man vid ridåns uppgång såg den löjliga figuren sitta i ett vindsfönster, räcka ut sina magra händer och med sin ihåliga stämma för sig själf gyckla öfver sin principal, som satt i fönstret nedanför, okunnig om hans därvaro, hade man sannerligen icke ledsamt. Hans påståenden, som alltid bekräftades med ett på orätt sätt användt ordspråk, ju galnare dess bättre, och som, allteftersom pjäsen gick flera gånger, mer och mer påbättrades, väckte alltid en ohejdad munterhet. Likaså hans många lustiga påhitt, till exempel då han gick baklänges ut genom husporten och först stack ut det ena af sina långa, oerhördt smala ben trefvande i luften, ett ben som icke kunde tillhöra någon annan än Sevelin, och som därför också genast hälsades med en stormande
