Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/202

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

196

besynnerliga vadet”, som med liflighet och smak spelades af Torsslow, baronen, Charlotte Erikson, grefvinnan, och Sara Strömstedt, kammarjungfrun.

Den 26 oktober stod för första gången på Kungliga teaterns affisch Rossinis spirituella skapelse ”Barberaren i Sevilla eller Den fruktlösa försiktigheten”, opéracomique i fyra akter, från Pietro Sterbinis italienska libretto fritt och mycket väl öfversatt af Bernhard Crusell. Den såg allra först rampens ljus på Teátro Argentina i Rom under karnevalen 1816 och lefver ännu efter hundra år med oförminskad lifskraft, med rätta ansedd såsom själfva inkarnationen af alla den italienska buffans bästa egenskaper. Och dock blef den, så otroligt det än kan förefalla oss, på grund af kabaler och en mängd missöden under föreställningen, vid sitt första framträdande uthvisslad. Rossini skrifver själf därom helt filosofiskt till en vän den 22 april 1860, då han redan var en lycklig, nöjd och korpulent gammal parisare och rentier: ”Vid uppförandet af min opera störtade sig Paisiellos beundrare som vilda djur mot den skägglöse unge maestron, och första föreställningen var bland de mest bullersamma. Jag lät mig ingenting bekomma och under det publiken hvisslade, applåderade jag operasångarna.” Vid andra representationen hade stämningen ändrats liksom genom ett trollslag, endast möjligt under ett sydländskt luftstreck, operan rönte en lysande succès, och kompositören hedrades med ett fackeltåg. 1819 presenterades ”Barberaren” i Paris på Salle Louvre af ett italienskt sällskap, och inom kort hade den gjort sin rund öfver flertalet af Europas