operascener. Till Berlin kom den 1822. I Stockholm var dess framgång med ens stadfäst. I januari 1868 upplefde den sin hundrade föreställning, och har numera gått öfver Kungliga teaterns tiljor mer än tvåhundrafemtio gånger.
Att operan genast från början hos oss rönte ett så gynnsamt mottagande, berodde till en stor del på det förträffliga sätt, hvarpå den framfördes. ”Utan att träda någons rättvisa anspråk för nära”, säger Stockholmsposten, ”måste i afseende på exekutionen af de enskilda sångpartierna första rummet inrymmas åt fru Sevelin. Hon har verkligen så tillägnat sig den italienska metoden, att det är nästan oförklarligt, hur man, utan att ha besökt Italien och hört dess artister i sång, kunnat så attrapera egenheterna däraf. Kavatinan i början af andra akten och arian i slutet af den tredje lyckades henne i synnerhet väl. I den förra låg en teinte af Sibonis maner. Figaros roll gafs af herr Fahlgren — — med den jämnhet och säkerhet och hvad man kallar aplomb, som nästan ständigt tillhöra honom — — Herr Sällströms vackra tenor har i Almavivas parti funnit ett nytt fält för utvecklingen af sina rika anlag. Almavivas roll är äfven i dramatiskt afseende icke obetydlig, — — och herr Sällström uppfattade ganska riktigt de olika nyanserna däraf. Herr Kinmanson d. ä. spelte doktor Bartholos icke lätta, ehuru mindre tacksamma roll med sanning och studium, och hans vackra basröst fyllde i ensemblestyckena väl sitt rum. Herr Preumayrs roll i Bazil är den af en seccatóre, hvilken utgör en lycklig kontrast mot Figaros lifliga väsende och bidrar icke oväsentligt till
