212
rådde under tiden stor förvirring. Man var högeligen obeslutsam, hur man skulle göra. Några ville, att man skulle gå publikens önskan till mötes. Andra, bland dem scenens styresman Lars Hjortsberg, voro emot saken. Det hela höll på att återigen totalt misslyckas, men vid ropens ytterligare förnyande gjorde grefve Lagerbielke slut på all tvekan. Han befallde att draga upp ridån. Almlöf gick in på scenen och bugade sig, publiken mottog honom med en oerhörd entusiasm, och den märkliga händelsen var skedd. ”Detta sätt att tillkännagifva en högre grad af bifall”, säger Kometen den 11 februari, ”är här alldeles nytt och väckte därför mycket uppseende. Denna gång var det otvifvelaktigt en rättvis hyllning åt talangen. Vi önska, att det alltid måtte så förblifva och icke i framtiden urarta till ett tomt smicker för ett eller annat teaterpartis gunstlingar.” Äfven öfriga tidningar omtala med gillande detta nya ”högtidliga bifall”, såsom Argus kallar det. Den 16 februari hedrades Lars Hjortsberg på samma sätt efter ”Kronfogdarne”. Äfven Torsslow beslöt man att likaledes utmärka en afton, då han utfört Hamlets roll. Men min mor berättade mig, att Torsslow var ursinnig öfver, att Almlöf och icke han varit den först inropade, hvarför han, som blifvit underrättad om hvad som förestod, beställde en vagn och lät sin påklädare vid scenutgången stå färdig med hans päls. I samma ögonblick ridån föll, och ropen började från salongen, slog han pälskappan omkring sig, som han gick och stod, och försvann från teatern. Det blef ett fasligt letande efter honom på scenen och i korridorerna, men ingen Torsslow fanns, och man måste
