Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/221

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
215

mästerverk. Den spelar i Indien, och innehållet är i största korthet, att den gamle rajahn är död, och hans unga änka Jessonda (Sofia Sevelin) skall enligt urgammal sed brännas på hans bål. Från denna grymma död räddas hon af sin ungdoms älskade, den portugisiske fältherren Tristan d’Acunha (Lindström). Vid sidan af deras kärlekshistoria utvecklas äfven en annan mellan hennes syster (Elise Lindström) och en ung bramin (Sällström). Öfverbraminen sjöngs af Preumayr, och utförandet af de respektive rollerna var i högsta grad förtjänstfullt. I baletten dansade premiärdansöserna Sophie Daguin och Karolina Brunström, och bland figurantskorna uppträdde den då fjortonåriga eleven Emilie Högqvist. Operan var iscensatt med största omsorg och prakt. Ända sedan Gustaf III:s tid torde det ej ha inträffat, att en pjäs blifvit så helt och hållet nyuppsatt som denna. Alla dekorationer och kostymer voro förfärdigade i enlighet med Indiens byggnadsart och klädedräkt eller så idealiserade, som scenen och den dåtida smaken fordrade, och de vackraste ljuseffekter voro anbragta. Wachtmeister skrifver i sin dagbok, att ”dekorationernas och kostymernas skönhet och prakt skulle göra heder åt Operan i Paris”. Salongen var utsåld, och hela kungliga familjen församlad i stora logen. Vid densammas inträde brast publiken ut i glädjerop och handklappningar, och folksången afsjöngs.

Konungens namnsdag två dagar därefter firades genom ett af de mest storståtliga fyrverkerier Stockholm skådat. Hela platsen mellan Skeppsholmsbron och Fersenska huset var afstängd och fullsatt med fyrverkeripjäser. Afbrännandet började en kvart