Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/222

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

216

öfver åtta på aftonen med konungens namnchiffer i hvit eld, och slutade efter en timme med ett tempel, som pryddes af fyra kolonner i hvit eld, omlindade med lager i grön eld och hvilande på trappsteg i röd eld. Däremellan brakade raketkistor, stjärnbägare, romerska ljus, slingrande ormar, kapriser i blå eld och kringsnurrande solar. Det hela gjorde en utomordentlig effekt och gynnades af det härligaste Karl Johansväder. Oerhörda människomassor voro i rörelse, men fullständig ordning härskade, och ingen olyckshändelse inträffade.

Ett riktigt sensationsstycke i den tidens smak var den från tyskan öfversatta treaktsdramen ”Blykamrarne i Venedig”, som framfördes den 30 mars och blef en kassapjäs af första ordningen. Ludovico, grefve af Donalto, venetiansk fältherre (Almlöf), har genom de styrandes afundsjuka och enskilda fiendskap blifvit afsatt och drifven i landsflykt. Efter aderton år återkommer han, förklädd till soldat, för att med några sammansvurna uppvigla folket och störta det tyranniska tiomannarådet. Deras plan upptäckes och de själfva öfverraskas i skogen, där de sammankommit. Donalto försvarar sig en stund tappert, men då hans gamle trogne tjänare stupar vid hans sida, betages han af rörelse, fäller vapnen och tages till fånga. Han inspärras i Blykamrarna på befallning af sin fiende statsprokuratorn Torpetoso (Åbergsson), som utom sitt politiska agg till honom äfven, efter hvad man i förbigående får veta, hatar honom, därför att han en gång gått honom i förväg i en liten kärleksintrig hos Nisida, dotter till Roberto, nuvarande kastellanen vid Blykamrarna