224
efter Stenborg fick öfvertaga titelpartiet i denna opera, hvilket han utförde på ett förträffligt sätt. Han hade en ståtlig teaterfigur och ett mycket fördelaktigt utseende, men hans förmåga såsom skådespelare var minimal. Han hade bara två åtbörder, som på skämt brukade kallas stora och lilla gesten. Däremot var han såsom sångare alldeles utmärkt, och hans tenor var en af de skönaste och starkaste man kan tänka sig, med en timbre, hvars make man endast sällan får höra. I ett bref från Paris februari 1826 säges, att ”en så skön manlig stämma som vår Lindströms har jag ännu icke hört här”. Han förstod att i rösten inlägga det uttryck, som han ej förmådde åstadkomma i spelet, och det smältande välljudet af hans undersköna stämma kom åhörarnas innersta känslosträngar att vibrera. Han var, hvad man kallar en hjältetenor, och koloraturen, som först med Rossini gjorde sitt inträde på vår scen, var honom främmande. 1813 gifte han sig med den förtjusande Elise Frösslind, från hvilken han dock af ekonomiska skäl skildes 1832. Han utnämndes till hofsångare och fick 1822 hofkamrers titel. Ett ytterst regelbundet lefnadssätt bevarade hans röst ännu vid sextio års ålder. Sista gången han uppträdde på scenen var såsom Ferdinand Cortez vid Karl XIV Johans regeringsjubileum 1843. Han dog i Stockholm 1855.
Montezumas parti fylldes oklanderligt af Almlöf, ehuru han icke egentligen var sångare. Telasco sjöngs af Sällström, Alvar, Cortez’ broder, af Lindman, öfversteprästen af Fredrik Kinmanson, Morales af Fahlgren och Amazili af Henriette Widerberg,
