Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/234

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

228

därtill den indiska toaletten, som fordrar mera natur än konst — minst tre fjärdedelar trikå och den lilla resten bara guld, pärlor och kulörta fjädrar! Sådan var den tidens Amazili.” Nils Arfwidsson säger om henne, att hon egentligen ej var skön i ordets grekiska mening, men utomordentligt vacker. Från de mörka ögonen sköto än blixtar, än strålade det mildaste solljus. Kring munnen, med den bländande hvita, dubbla pärlraden, lekte amoriner och skalkades i kindens rosenströdda gropar. Hennes sceniska anlag voro icke obetydliga, hon saknade hvarken uppfattning eller förmåga i utförandet, men den oefterrättliga nyckfullheten, håglösheten och lättfärdigheten i hennes karaktär gjorde, att hon aldrig studerade, aldrig bildade sig i något eller till något. Hon var född 1796 och dotter till den store skådespelaren Andreas Widerberg. Vid elfva års ålder blef hon elev vid Kungliga teatern och engagerades fjorton år gammal först vid Djurgårdsteatern med en lön af sex rdr i veckan och sedan vid teatern i Göteborg, där hon fick tjugufem rdr i veckan och en recett om året. Malla Montgomery berättar från 1816, huruledes hon i Uddevalla bodde vägg i vägg med teaterdirektören Lindqvist och hörde dennes dotter en dag moralisera en ung vacker flicka, Henriette Widerberg, som tillhörde truppen, för hennes förflugna, lättsinniga uppförande, på hvilket Widerberg ärligt och yrt svarade, att hon icke kunde vara annorlunda. Grefve Gustaf Löwenhielm hörde henne sjunga i Göteborg, lagade så, att hon 1817 fick debutera på Kungliga operan såsom Laura i ”Slottet Montenero”, Emili i ”Målaren