Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
229

och modellerna” samt Klara i ”De begge arrestanterne”, och samma höst blef hon engagerad. Efter Jeannette Wässelius’ afgång var hon teaterns mest använda sångerska och utförde under publikens lifligaste bifall de förnämsta rollerna. Hennes musikaliska anlag voro utomordentliga, men karaktärslytet hämmade deras utveckling. Hon lärde sig allting efter gehör. En violinist från hofkapellet kom hem till henne och spelade sångstämman, hvarefter hon sjöng den — alldeles såsom man dresserar kanariefåglar. Men efter endast några få gångers förspelning kunde hon hela sitt parti, hur långt det än var, och kunde det säkert och väl. Hennes röst var en mezzosopran af den ljufvaste, fylligaste, mest underbara klang man kan tänka sig. Det låg en obeskriflig romantik i blotta ljudet af denna stämma, säger en bedömare, äfven när sångerskan var distraherad, något som hon ofta var. Men behagade hon låta sig ryckas med af situationen — och hon kunde det, när hon ville — då var denna stämma oemotståndlig, hänförande, berusande. Röstens poesi har troligen ingen sångerska ägt i högre grad än hon, och den drog åhöraren ovillkorligen med sig, äfven då sångerskan själf andligen kastade rollen åt sidan och lät ögonen irra kring amfiteater och logerader för att uppsöka bekanta ansikten i stället för att tänka på hvad hon sjöng. Såsom Armide, Vestalen, Cora, Fidelio, Amazili, Zerlina i ”Fra Diavolo”, Pamina, Anna i ”Don Juan”, ”Friskytten”, och ”Hvita frun”, Armida i ”Det befriade Jerusalem” och framför allt Susanna i ”Figaros bröllop” firade Henriette Widerberg verkliga triumfer, och en hög