Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
245

tragediens hufvudpersoner fick deras patos ej under dramats lopp ändras. Shakspere bryter, som bekant, med denna regel, och hans hjältar utmärka sig just för utvecklingen af deras själslif. Om man då i hans pjäser gör uteslutningar och förändringar, som förstöra den psykologiska sannolikheten, skadas dramat, och det var just det, hvartill Nicander gjort sig skyldig. Dessutom måtte de respektive rollinnehafvarna ej heller riktigt förstått innebörden af sina uppgifter, och Lars Hjortsberg var såsom styresman för scenen ej mannen att därmed hjälpa dem till rätta, det skola vi få se längre fram, då han uteslutande ägnar sig åt iscensättningens svåra konst. Othellos måttlösa raseri är ju en frukt af ögonblickets uppsvallning, af lidelsen, af farten, med hvilken det varma moriska blodet pulserar i hans ådror. Almlöf var alldeles för högtidlig och reflekterande som den hetlefrade afrikanen. Sara Strömstedt saknade det svärmiska och romaneska, som ovillkorligen bör förefinnas hos den änglarena, oskuldsfulla Desdemona, men som tydligen icke låg för hennes naturell. Det förefaller mig nu, hundra år efteråt, som om den sköna Charlotte Erikson bättre passat för denna roll att döma af hennes förträffliga utförande af Ofelia — ja, till och med den älskliga Elise Lindström, som jag personligen lärde känna först i hennes ålders höst, hade bestämdt varit lämpligare än Amenaides, Virginias och Tildas utmärkta framställarinna. Lindman hade uppfattat den afundsjuke, själfviske, kalle, hämndlystne, känslolöst beräknande människokännaren Jago som en vanlig teaterbof, en riktig bandit, och Cassios scener voro