”Si le public est mécontant,
avant que d’ici l’on se sorte
chacun de vous peut à la porte
aller retirer son argent.”
Lord Bloomfield säger om ett societetsspektakel i april 1825, där man bland annat gaf ”Le roman d’une heure”, som Lagerbielke sedan öfversatte för Kungliga teatern: ”Jag tror ej, att svenskarna kunna öfverträffas i förmågan att arrangera omväxlande nöjen. De unga herrarna Ney äro präktiga skådespelare, likaså systerparet grefvinnorna Ugglas och Björnstjerna äfvensom grefvinnan Montgomery.”
⁎
Då grefve Lagerbielke frånträdde befattningen som Kungliga teaterns chef, hade han den stora tillfredsställelsen att vara den förste direktör för denna inrättning, hvilken lämnade densamma utan deficit i kassan.
1823 bestod aktörsstatens aflöning sedan långt tillbaka dels af vissa lottandelar i recettinkomsten, sedan dagskostnaden blifvit afdragen, dels af visst arfvode för aftonens tjänstgöring, så kallade flitpenningar, som kunde stiga till två rdr bko för hvarje akt, när rollen var längre än tvåhundra bokstäfver, med dubbel beräkning för premiärkvällar. Öfriga stater och kårer hade bestämda löner. Lottfördelningen tillgick så, att från hvarje spektakelrecett afdrogs först dagens presumtiva kostnad, tvåhundratio rdr bko för Stora teatern, hundra för den Mindre
17 — Svenska teatern IV.
