majestäterna, men hon glömde de trappsteg, som ledde till upphöjningen under tronhimlen, snafvade och tömde sina käril i famnen — eller rättare, som jag tror, i ansiktet på hans danska majestät. Stor blef förvirringen och brådskan, men där funnos dukar och servetter till hands för att aftorka honom. Hans majestät reste sig då upp för att dansa med drottningen af Saba, men föll henne i stället ödmjukt till fota, hvarför man bar in honom i ett inre gemak och lade honom på en paradsäng, som blef illa nedsölad af alla de gåfvor, hvarmed drottningen af Saba öfverstänkt hans kläder.
Föreställningen skulle emellertid fortsättas, men de uppträdande voro så öfverlastade af vin i sin öfversta våning, att de gingo kräftgången och föllo öfver ända. Nu framträdde Tro, Hopp och Kärlek, iklädda rika dräkter. Hoppet försökte tala, men vinet hade så försvagat hennes förmåga, att hon drog sig tillbaka med den förhoppning, att konungen ville ursäkta talets korthet. Tron steg nu fram helt allena. Åtminstone är jag viss på, att hon ej ledsagades af goda gärningar, ty hon tumlade strax tillbaka. Kärleken vacklade fram till konungens fötter, liksom om hon med sin mantel velat dölja alla sina systrars synder, gjorde ett slags nigning och frambar sina gåfvor, men sade, att hon ville vända åter, då hon inga gåfvor hade, som himlen icke allaredan förlänat deras majestäter. Därmed drog hon sig tillbaka till Hoppet och Tron. Därnäst kom Segerns gudinna fram i skinande rustning och räckte kung Jakob ett rikt smyckadt svärd. Men han mottog det icke, utan stötte bort det med handen. I sitt omtöcknade tillstånd började hon på vers uttala sin hyllning till hans majestät. Men Victorias triumf blef icke långvarig, ty efter ett högst bedröfligt tal fördes hon bort som en stackars fånge och lades att sofva på förstugans yttertrappa. Nu steg Freden fram och försökte nalkas kungen. Det gör mig ondt att omtala, det hon föll ur sin roll och lade i dagen stor stridslystnad, ty då några stodo henne i vägen,
