Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
23

är förställning. Natursanningen i spelet gör likväl, att åskådaren glömmer det, och galenskapen sprider således äfven öfver Hamlets roll samma ynklighet som öfver Ofelias, och ger åt hans svar en stor effekt, men en effekt, som till betydlig del försvinner i det ögonblick man påminner sig, att alltsammans är öfverlagdt och öfverläst. Intill dess är kontrasten emellan det förståndslösa af hans ställning och det förståndsdjupa, sinnrika, träffande och kvicka i hans ord just det, som utgör den egentliga källan till åskådarens nöje. Någon gång synes också Hamlet söka anledningar att visa kvickhet och sinnrikhet, hvarpå musikanternas inträdande är ett exempel. Om han ej behöft deras flöjt för den jämförelse han ämnade göra, så hade de säkert icke infunnit sig. — Andens långa tal i första akten synes mig också vara ett fel. Man ser honom så länge, att man slutligen familiariserar sig med honom — det sämsta man kan göra med det, som skall väcka fasa. Hans apparitioner i de följande scenerna äro just därföre af så stor effekt, att de äro korta." I tidskriftens följande nummer, som innehåller slutet på artikeln, talas det om det myckna bifall, hvarmed stycket blifvit mottaget. "Utom de öfver allt framskymtande blixtarna af det sublima Shakspereska geniet" — heter det — "utom de träffande dragen af hans djupa människokännedom, som förmå den bildade åskådaren att glömma hans fel och att beundra hans flykt, har 'Hamlet' också allt hvad som kan imponera på den obildade. Det är icke allenast en tragedi, men en pjäs med stort spektakel, ett slags opera, som bländar ögat med den ena taflan efter den andra