Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
51

vi ånyo skulle få en sådan, äger rätt att på honom bygga stora förhoppningar”, en förväntan, hvilken, som vi veta, rikligen gick i uppfyllelse. Måhända hade stycket intresserat den stora allmänheten mera, om man ej den tiden med all säkerhet redan hunnit förgäta hänsyftningarna däri och under förklädnaden af skyter och romare, Oden och Pompejus ännu igenkännt svenskar och ryssar, Gustaf och Katarina. Nu kunde det emellertid ej ges mer än en gång till på Operan, den 3 december. Ett försök att med bättre lycka flytta detsamma till den mindre scenen den 12 februari 1821 kröntes ej med någon större framgång. Salongen var rätt glest besatt på de öfre raderna och på den första nästan tom. Smaken hade alldeles förändrat sig. Man kunde på stycket själft tillämpa hvad Asmun yttrar i andra akten:

”Det kom en annan tid,
— — —
då Oden på en tron, befästad genom lagar,
ej var den Oden mer jag kännt i forna dagar.”


Redan i mars 1790 strax efter premiären skref Gustaf III till Armfelt: ”Si la longueur de la pièce n’avait fatigué, cette pièce eût eu un succès éclatant.” Men det är hvarken den första eller sista pjäs, som gjorts omöjlig genom författarens eller regissörens oförmåga att stryka onödiga och tyngande scener och repliker.

Virginia”, som återupptogs fredagen den 19 oktober 1821, hade undergått betydliga förändringar, och femte akten var nästan helt och hållet omarbetad (se del II, sid. 135). Det väckte i sin nya form mycket