Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
61

underhålla någon värme och således förekomma de täta förkylningar, hvilka därstädes obehindradt lägga grund till svagare konstitutioners successiva förstöring”. Äfven ordades något om de låga aflöningarna.

Kraftigare än Journalen vittnade dock mot teaterns förfall upptagandet ett par månader därefter af Schillers femaktstragedi ”Maria Stuart” i en fri öfversättning af friherrinnan Charlotte Åkerhielm, som därvid begagnade sig delvis af Karl Hedlunds från trycket utgifna tolkning, hvarifrån hon lyckligtvis borttog de värsta grodorna (t. ex. den Glauben ändern: ändra mening i st. f. tro; reicht mir die königliche Rechte: rätt i st. f. högra handen, m. m.). De fem sista scenerna af femte akten voro borttagna, och ridån föll vid Marias död. Den sista vackra scenen mellan Elisabet och Talbot var inskjuten i fjärde akten. Pjäsen gafs för första gången den 2 maj, fick ett i allmänhet förträffligt utförande och hade en storartad framgång. Därtill bidrog också den glänsande uppsättningen i nya, granna, dyrbara kostymer och tvenne nya, särdeles vackra fonddekorationer. Titelrollen spelades af Charlotte Erikson. Hon talade den femfotade jamben för fort, halkade ibland uttryckslöst öfver de skönaste verser och visade därigenom, att hon saknade känsla för det hon hade att säga. Vid hennes härliga lyriska inträde i parken voro hennes gester alldeles för öfverdrifna. Däremot lär hon ha varit utmärkt i den stora scenen med Elisabet och verkligt rörande i sista akten. Sara Strömstedt var ståtlig som Englands ryktbara härskarinna och spelade sin roll