någon olycka drabbat djurets ägare och följer dess ledning, hvarigenom hon upptäcker Aubris döda kropp. Denne hade, då han såg sig tvungen till enviget, öfverlämnat sina papper och sin börs till en stum gosse vid värdshuset med tillsägelse att, om någon olycka skulle träffa Aubri, bära dem till hans mor i Paris. Utom scenen vädrar hunden upp dessa saker i gossens ficka och ger härigenom anledning att misstänka denne för mordet. Han arresteras, ett långt förhör anställes med honom inne på scenen, han har skenet emot sig och dömes till döden, oaktadt hans vänners försäkringar om hans oskuld. Denna dom är nära att gå i verkställighet, då Macaire, hvilken går förbi den döda kroppen, ursinnigt anfalles af hunden, som jagar honom öfver scenen och tvingar honom att fly in i huset. Härigenom ledas misstankarna från den oskyldige till rätte banemannen. Vittnet till det begångna brottet dödas visserligen af Landry, men missgärningen upptäckes likväl genom en utväg nära liknande de finter man hört österländska domare hitta på. Kaptenen uppställer kompaniet och säger till soldaterna, att Aubris mördare finns bland dem, hvarvid alla betrakta honom utom Macaire, som tittar bort. Han tillägger, att blodfläckar synas på denne mans skärp, och Macaire ser hastigt ned på sitt. Ansatt bekänner han nu sitt brott och arresteras jämte Landry. Pjäsens intrig är således ganska enkel och snarare en dialogiserad anekdot än ett teaterstycke. Intet på scenen verkande motiv för handlingen, ingen utveckling af känslor och passioner, ingen lyftning i stilen finnes här. Allt är beräknadt på effekten af den nye
