Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

74

skådespelare, som uppträder på teatern, och författaren har i förlitande på dennes dressyr försummat att låta de andra få visa sin talang. Den ende, som härtill hade ett ehuru obetydligt tillfälle, var Nils Almlöf i Macaires roll, och publiken höll honom också räkning därför. Ett par nya dekorationer bidrogo äfven i sin mån att illustrera stycket, som dock ej syntes väcka något särdeles intresse hos åskådarna, hvilka premiäraftonen upptogo hvarje plats i salongen, och det uppenbarade sig endast åtta gånger på affischen.

Öfriga nyheter voro några obetydliga franska enaktare, af hvilka ”Marton och Frontin” fick ett visst värde genom Sevelins och Charlotte Eriksons roliga utförande af de bägge tjänsteandarna, som först lura hvarandra under åtskilliga förklädnader, men slutligen gifta sig med hvarandra. Bland de gamla pjäserna, som återupptogos, hade väl Voltaires ”Tancrede” det största värdet. Det är en af hans bästa tragedier, om också Valerius’ öfversättning är en af hans svagare. Den gafs den 8 november till förmån för Gabriel Åman, som var den ende kvarvarande af de forna rollinnehafvarna (Argire). Torsslow utförde titelrollen, Almlöf Orbassan och Sara Strömstedt Amenaide, hvilken hon lär ha tolkat på ett alldeles öfverlägset sätt. Publikens tårar vid det sköna, innerligt rörande slutet voro en vacker hyllning åt hennes stora konst liksom äfven de starka handklappningarna vid ridåns fall. Då pjäsen gafs andra gången, äfven då för fullsatt salong, hade Fredrik Kinmanson öfvertagit Argires roll. Skada bara att, medan en och annan af dåtidens artister felaktigt