Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
77

framgång var väl icke lysande, men dock afgjord, och den gick under årens lopp öfver fyrtio gånger.

*

Som en tidsbild kan anföras, att man hösten 1822 knotade i tidningspressen, ehuru ytterst beskedligt, öfver damernas tilltag att i teatersalongen behålla de stora, hela hufvudet omslutande plymbeprydda hattar, hvilka då liksom långschalarna voro på allra högsta modet. Man måste beklaga den stackars lilla herre, som på amfiteatern blifvit inklämd mellan tvenne sådana hattar och framför sig fick en tredje hatt. Han kunde ingenting se, hvarken af pjäsen eller af de söta damernas ansikten. Men det var nog icke så underligt, att damerna togo hufvudbonaderna med sig in i salongen, ty modet hade visserligen förstorat hattarnas dimensioner, men alldeles icke samtidigt utvidgat teaterkorridorerna, och man kunde ej begära, att ägarinnorna skulle hänga upp de stora, ömtåliga tingestarna i de dåtida garderoberna, som voro om möjligt obekvämare än de, hvilka med ett par undantag i våra dagar erbjudas den snälla, tålmodiga publiken.

*              *
*

Inom den högre och högsta societeten fortfor man under Karl XIV Johans regering, åtminstone under dess förra hälft, att rätt flitigt ägna Talia sin dyrkan, om det också ej skedde med samma ifver som under den flydda, för teaterns nöjen så