Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
85

Mahomet” åter syntes på teaterns repertoar. Först 1828 uppfördes den ånyo, men då med Lindman i Omars roll. Icke heller inom det högre skådespelet firade Hjortsberg några triumfer. Vi ha nyss sett, hur han 1820 misslyckades som Menzikof i den historiska dramen ”Feodor och Maria”. Icke fullt två år därefter, i februari 1822, fick han den bisarra idéen att på sin recett spela Axel Oxenstierna i Kellgrens ”Drottning Christina”, hvilken roll Ahlgren fordom så mästerligt utförde. Stockholmsposten säger, det Hjortsberg visserligen är för stor artist att alldeles förstöra en roll, men råder honom dock att välja andra uppgifter, som mera lämpa sig för hans begåfning. Också fick man redan påföljande månad se Fredrik Kinmansons imponerande gestalt i den berömde statsmannens kostym, och han lär ha framställt honom riktigt bra. Hampus Mörner var ej den ende, som skref klandrande vers om Hjortsbergs Oxenstierna. Excellensen Skjöldebrand omtalar i sina memoarer ett elakt epigram, som tillkom med anledning af samma roll:


”Visst är beklagansvärdt den store Axels öde,
ifall han skådar ned på jorden från de döde
och på vårt Oprahus. Då skall han ropa: ”Uff!
ej nog att blifva spelt, men spelt af kapten Puff!”


Hvarken Hjortsbergs figur eller röst lämpade sig för framställning af detta slags roller. Han fick något krystadt och uppstyltadt öfver sig, som alldeles fördärfvade intrycket. Det tragiska inom det borgerliga dramat kunde han däremot återge med öfverlägset mästerskap.

*