84
”’Carolus magnus’ och ’Christina’
en tid publikens nöje gjort;
föröfrigt lönar det ej stort
att sig med detta nöje pina,
ty, hvad det första stycket rör,
har jag allenast hunnit fatta,
att det till bulevarden hör
och skrifvits endast för att skratta.
Att Hjortsberg är en god aktör,
jag medger mycket, mycket gärna,
men till hans karaktär ej hör
att spela Axel Oxenstierna.”
Lars Hjortsberg hade liksom så många andra
komiska aktörer ett oemotståndligt begär att spela
tragedi. Vi minnas från ”Virginias” första
uppförande hvad den unge Tegnér skref om hans
framställning af Sicinius (se del II, sid. 135). Trots detta
för honom mindre gynsamma resultat ville han än
en gång försöka sin tragiska lycka och genomdref
1814 sin önskan att få spela Omars roll i Voltaires
femaktstragedi ”Mahomet eller Fanatismen”. Men
han gjorde aldrig om det. Det gick med honom
såsom det fordom hände Molière. Denne var ju som
komiker den uppskattade och tilljublade mästaren,
men själf längtade han efter de tragiska rollerna,
ehuru han därvid alltid möttes af publikens
oförstående och hån, och hans Cæsar i ”La mort de
Pompé” förlöjligades af både vänner och fiender. När
man fick se Hjortsbergs jovialiska gestalt, iförd den
österländska dräkten, uppklifven på den höga
koturnen, talande alexandrinernas högtrafvande språk,
skrattade man helt obarmhärtigt och respektlöst.
Det dröjde fjorton år efter den aftonen, innan
