Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

84

”’Carolus magnus’ och ’Christina
en tid publikens nöje gjort;
föröfrigt lönar det ej stort
att sig med detta nöje pina,
ty, hvad det första stycket rör,
har jag allenast hunnit fatta,
att det till bulevarden hör
och skrifvits endast för att skratta.
Att Hjortsberg är en god aktör,
jag medger mycket, mycket gärna,
men till hans karaktär ej hör
att spela Axel Oxenstierna.”


Lars Hjortsberg hade liksom så många andra komiska aktörer ett oemotståndligt begär att spela tragedi. Vi minnas från ”Virginias” första uppförande hvad den unge Tegnér skref om hans framställning af Sicinius (se del II, sid. 135). Trots detta för honom mindre gynsamma resultat ville han än en gång försöka sin tragiska lycka och genomdref 1814 sin önskan att få spela Omars roll i Voltaires femaktstragedi ”Mahomet eller Fanatismen”. Men han gjorde aldrig om det. Det gick med honom såsom det fordom hände Molière. Denne var ju som komiker den uppskattade och tilljublade mästaren, men själf längtade han efter de tragiska rollerna, ehuru han därvid alltid möttes af publikens oförstående och hån, och hans Cæsar i ”La mort de Pompé” förlöjligades af både vänner och fiender. När man fick se Hjortsbergs jovialiska gestalt, iförd den österländska dräkten, uppklifven på den höga koturnen, talande alexandrinernas högtrafvande språk, skrattade man helt obarmhärtigt och respektlöst. Det dröjde fjorton år efter den aftonen, innan