108
lofvar bli hemma. Nu kommer grefven, och Hortense låter öfvertala sig att fara, hvarom Danville underrättas i en biljett. Utom sig af raseri skyndar han efter henne till ministern. Under tiden hemkommer den ångerfulla Hortense, men uppsökes af grefven, som gör henne en kärleksförklaring. Danville höres utanför, och grefven gömmer sig i ett kabinett. Danville vet att han finnes där, och, sedan Hortense gått, utmanar han honom, vid hvilket möte den gamle blir afväpnad. Under en följande scen affordrar Danville sin hustru en biljett, som han ser att hon har. Då den är adresserad till grefven, tror han sig bedragen, men den innehåller i stället en bön från henne, att grefven måtte upphöra med sina besök af aktning för hennes rykte och för hennes man, som hon älskar. Lyckan och lugnet le mot dem igen, och Hortense yrkar bestämdt på deras skyndsamma afresa från Paris tillbaka till Havre, dit hon längtar åter.
Komedien är en förträffligt gjord sedemålning från det samtida Paris med fint och säkert tecknade karaktärer och med en liflig dialog i en elegant samtalston, som blifvit lyckligt återgifven i den svenska öfversättningen. Det ungdomligt obetänksamma och lefnadsglada hos Hortense framträdde i Charlotte Eriksons framställning, liksom Hjortsberg och Torsslow med framgång utförde vännen Bonnard och grefven. Danvilles roll är en mycket svår uppgift. Talma, för hvilken den var skrifven, blef i Paris klandrad för sitt spel, hur beundransvärdt han än utförde många scener, och Lafon har enligt franska tidningar nästan fördunklat honom
