utan vidare omständigheter klådde upp honom. Olyckligtvis träffade ett af rappen Zelander i ansiktet och skadade honom rätt svårt. Man kan tänka sig, hvilken oerhörd uppståndelse skulle bli af en sådan tilldragelse, där den illa tålde grefven spelade den obehagliga hufvudrollen, och hvartill hela teaterpersonalen, orkestern och flera utomstående voro vittnen. Historien spred sig som en löpeld öfver hela staden och omtalades i måndagens Aftonblad, som undrade om ”denna vackra episod äfven skulle uppföras på den snart stundande högtidsdagen och inför ett större publikum”. Kanslirådet Wetterstedt, som var närvarande, då skandalen inträffade, rusade genast upp till sin bror statsministern och berättade hvad som händt. Bägge kommo öfverens om, att Puke ej kunde kvarstanna på sin post, och att ingen vore lämpligare att efterträda honom än just kanslirådet, hvarpå statsministern åkte upp till konungen, för att rapportera tilldragelsen. Han tillade, enligt baron Nauckhoffs skildring af förloppet, att hela personalen vore i fullt uppror, och att detta upphetsningstillstånd möjligen kunde störa galaföreställningen, ja, kanske rentaf föranleda dess inställande. Enda utvägen att lugna stormen vore att genast skilja Puke från direktörsbefattningen och tillsätta en ny chef. Gamle kungen blef naturligtvis högeligen upprörd, så snart det talades om uppror. Han såg massorna i rörelse och tumult uppstå i staden, och han som till på köpet skulle fara på spektaklet! Han biföll statsministerns visa råd och befallde honom att skriftligen förständiga grefve Puke att genast inlämna sin afskedsansökan. Samtidigt
