122
uppdrog han åt excellensen Lagerbielke att ”tills vidare hafva högsta uppsikten öfver teatern”. Så skedde, och på festrepresentationen var det teaterns forne chef Gustaf Lagerbielke, som mottog den kungliga familjen vid dess ankomst till operan. Grefve Puke var däremot ej synlig.
I en af Göteborgspostens dåtida versifierade krönikor lästes i början af februari följande redogörelse för det förargelseväckande uppträdet:
”På hufvudstadens stora scen
nyss händt ett verkligt fenomen
förmedelst en uppstudsig drake,
som — hvilken fräckhet utan make! —
har vägrat göra les honneurs
åt scenens förste direktör,
ity att han, den tredske skurken,
ej sprutade nog eld på turken,
då kristna härens tappre män
togo Jerusalem igen.
Vår direktör, förfärligt retad
och af en billig harm förtretad,
till käppen tog, försannt och visst,
och pryglade sin maskinist.
Talia täcktes skymfen hämna
och tog af händelsen humör;
herr grefven måste platsen lämna
och blef ej mera direktör.
Således ur betänklig våda
befriades på en gång båda:
Jerusalem blef åter fritt
och Talia sin mentor kvitt.”
Righinis opera var uppsatt med den största lyx
i kostymer och dekorationer, kanske för att godtgöra
den klandrade torftiga utrustningen af Rossinis
