sekreterare han blef 1834 och snart också dess ledare. Hans berömda minnesteckningar, som uppgå till nära fyrtitalet, utgjorde på sin tid lejonparten af akademiens vittra verksamhet. Redan 1827 erbjöds han chefskapet för Kungliga teatern vid Lagerbielkes afgång, men lyckades då undgå förtroendet. Nu öfvertalades han emellertid att mottaga detsamma, ehuru han icke gjorde det utan oro, emedan det ryckte honom bort från hans egentliga verksamhet. Oaktadt Aftonbladets utsaga, att hans utnämning kunde ”anses nästan som ett enhälligt uttryck af allmänna rösten”, möttes han på denna post för första gången i sitt lif af så mycket obehag, trassel och förtretligheter, att han, som var alldeles ovan vid dylikt och följaktligen tog sig särdeles hårdt däraf, fick nervfeber och redan efter ett år anhöll om sitt afsked. Hans krafter räckte ej till för denna pröfvande befattnings riktiga skötande. Till och med hans närmaste företrädare var honom som administratör betydligt öfverlägsen.
Efter sin afgång från teatern utnämndes han till hofmarskalk, och i ett bref till Ludwig Tieck berättar han 1836, att han hade storkorset af Nordstjärneorden och var ledamot af icke mindre än fem akademier i Stockholm. Uppsala universitet öfverlämnade hedersdoktorsdiplom åt honom 1842. Följande år blef han friherre samt 1861 öfverste kammarjunkare och serafimerriddare. Då han fyllde sjutti år, uppvaktades han af en deputation från Svenska akademien, hvaribland befunno sig bägge statsministrarna och ärkebiskopen, för att till honom öfverlämna en af Svenska akademien, Vetenskapsakademien,
