Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

132

ej dristade sig fram med något af mina försök, hvartill — Gud skall veta — jag sannerligen ej heller sökte förmå dem. Det var något eget däri att å ena sidan uppmuntras af Leopold, Franzén, Tegnér, Wallin, Geijer, Grafström och alla våra bästa författare, och se styckena öfversatta af Öhlenslæger både på danska och tyska —, och å den andra nedskrikas af tidningarna, så att våra teatrar, som täflade att uppföra pjäser af apotekar Huldberg, Granskarn, Lindeberg, o. s. v. icke dristade fram med något. Men bäst som sker. — —” Först 1862 kom ”Torkel Knutsson” på scenen med Georg Dahlqvists präktiga tolkning af titelrollen och gafs sista gången den 3 juli 1866 under den stora industriutställningen i Stockholm.

Det finns från den tiden en anekdot om en i sydvestra Sverige bosatt yngre militär, som just ej gjort sig känd för någon synnerlig förståndsskärpa, och som då var uppe och roade sig i hufvudstaden. En afton befann han sig med en vän på Kungliga teatern, när nyssnämnda tragedi gafs. Han var djupt upprörd af dramat, och när slutscenen kom, då Torkel Knutsson utföres till afrättsplatsen, öfverväldigades han så af situationen, att han grep sin vän i armen och högeligen uppskakad frågade: ”Herre Gud! Konrad, de måtte väl inte hugga hufv’et af Dahlqvist?” — ”Är du galen”, svarade vännen, som genast var situationen vuxen, ”till det ta de naturligtvis bara en af eleverna”. — Då utbrast sydsvensken förgrymmad: ”På så’na villkor måtte fan vara elev vid Kungliga teatern!”

Under det att Beskow 1828 vistades i Paris, invaldes han i Svenska akademien, hvars ständige