Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
135

Beskow tillträdde sitt chefskap öfver Kungliga teatern den 1 februari, således midt under spelåret, och måste därför till en början begagna sig af den repertoar, som redan fanns eller var under inöfning, eller också lätt kunde repriseras. Den första nyheten gafs den 14 februari på Hjortsbergs recett, då Scribes femaktsdram ”Ziguenerskan” uppfördes med ”Kronfogdarne” till efterpjäs. Fru Erikson spelade titelrollen och Hjortsberg hennes farbror, zigenaren Zambaro. Heimdall yttrar såsom totalomdöme, att pjäsen var långsläpig liksom nästan alla dramatiserade krönikor samt anlagd på gråteffekter, ehuru dialogen icke saknar liflighet och flera scener äro väl utarbetade. Den gick icke mer än tre gånger.

Den 24 i samma månad debuterade den af grefve Puke engagerade unge banktjänstemannen Anders Collberg såsom Seid i ”Mahomet”. På grund af sitt förut omtalade framgångsrika deltagande i Polymnias sällskapsspektakler var Collberg redan känd af hufvudstadens alla teatervänner, hvilka med lifligt intresse motsågo hans debut på den kungliga scenen, och biljetterna till de bättre platserna voro slutsålda flera dagar i förväg.Anm Publikens förväntningar blefvo heller icke svikna. Alltsedan Almlöfs och Torsslows första framträdanden hade teatern ej gjort ett lyckligare förvärf. Han hade en ädel gestalt, en klangfull, böjlig röst med värma i uttrycket, ett lifligt ansiktsspel och en fullt utbildad plastik. Dessutom hade han lyckats träffa Seids karaktär utan att imitera sin företrädare Torsslow, som var förträfflig i rollen. Hans motspelerska, Sara Torsslow, gaf Palmires roll med vanligt mästerskap. Hennes fjärde