Svenska teatern/Anmärkningar och tillägg del 5
| ← Kungliga teatern under Bernhard von Beskows styrelse |
|
Del 6 → |
ANMÄRKNINGAR OCH TILLÄGG.
Sid. 33.
"La biondina in gondoletta
l'altra sera go mena ..."
skrefs omkring 1780 af poeten Lamberti, kallad lagunernas Anakreon, för att hylla den tjusande signora Benzon, som af honom fick namnet la Benzona eller la bionda Marina. Denna barkarol, till hvilken komponerades en vacker musik, blef snart en af de mest omtyckta sångerna i Venedig och spreds småningom öfver hela Europa. Mariana Benzon var född på Korfu och dotter till Antonio Quirini, som där beklädde en hög post i venetianska republikens tjänst. Vid tjugu års ålder gifte hon sig med patriciern Pietro Benzon och flyttade till Venedig, där hennes salong blef en af de mest besökta, och där hon länge spelade en dominerande roll inom nöjenas värld. Hon sade och gjorde hvad som behagade henne och klädde sig efter sin egen smak, obekymrad om modet. Hon förstod att fängsla männen så som ingen annan kvinna, och Venedigs skandalkrönika har mycket att förtälja om hennes många galanta äfventyr. Hennes lifs stora roman var emellertid hennes förhållande till markis Rangoni, med hvilken hon ändtligen fick gifta sig, sedan hennes man omsider aflidit. Markisen var då sexti år och hon tio år äldre.
Chledowski berättar oss, att hon, då Byron vistades i Venedig, allvarligt försökte snärja den engelske poeten i sina nät, och att malisen påstod, det han också för något ögonblick låtit sig fångas af Marinas redan sextiåriga vissnade behag. Den polske författaren tillägger, att detta alldeles icke var omöjligt, ty Byrons erotiska vetgirighet var omätlig och en flyktig förbindelse med den blonda Marina öppnade för honom hittills outforskade fält.
Sid. 38.
I Backanaliska ordenskapitlets handlingar förekommer en parentation hållen i De två förgyllda svinens riddarekapitel den 2 februari 1769 öfver perukmakaren Bourschell, som dött tre år förut. Man får där veta, att aktören Strömbergs mor hette Ulrika, ty det heter om perukmakarens döttrar:
”Catrinchen blomma först och AnnCatrinchen sedan,
Ulrikas sol gick upp om torsda’n eller freda’n.
Ulrika är nu gift med en, som maler snus,
men Ann-Catrinchen står på Reissens kaffehus.”
Sid. 55.
Bilden af Operans salong och scen är tagen under uppförandet af ”Målaren och modellerna”, när Stålsporre i andra akten ligger på knä för Emilie och utbrister: ”Det är blott för dig jag andas!” Laveringen är ej daterad, men måste ha utförts mellan operettens första uppförande på Operan den 31 maj 1811 (premiären ägde rum å Arsenalsteatern den 1 februari 1804) och våren 1815, ty under den sommaren tillbygdes femte raden, hvilken ej förefinnes å denna interiör, liksom ej heller något tredje radens oxöga. Däremot synes den ena av de egendomliga bänkar, hvilka vid Operans inredning enligt tidens sed blefvo å proscenium anbringade (se del III, sid. 135).
Sid. 64.
Den 31 december 1827 lämnade Lars Hjortsberg befattningen såsom dramatiska scenens styresman, som han innehaft sedan den 1 oktober 1816. Han efterträddes den 1 Januari 1828 af Gustaf Åbergsson, hvilken ända sedan 1812 varit styresman för den lyriska afdelningen med afbrott för tiden 1 juli 1820 till 1 juli 1823, då han vistades i Göteborg, hvarunder posten innehades af Du Puy och efter dennes död af operasångaren Brooman. Åbergssons efterträdare blef nu kapellmästaren Johan Berwald.
Sid. 88.
Att Torsslow såsom Axel ej iakttog den i skådespelet föreskrifna maskeringen ”den barske Wildman i det sorte Skiaeg”, torde berott på den förebild han i det afseendet hade i den store danske skådespelaren Peter Nielsen, hvilken såsom vi se af kostymbilden i denna roll begagnade endast mustascher för att verka så mycket ungdomligare. En fullt jämbördig motspelerska fick Nielsen i en af Danmarks förnämsta skådespelerskor fru Anna Wexschall, hvilken 1830 blef skild och fyra år senare ingick giftermål med honom. ”Axel og Valborg” gafs första gången på det Kongelige redan den 29 januari 1810, men kom först till sin rätt under 1820-talet genom de ofvannämnda konstnärernas förträffliga framställning af de bägge titelrollerna.
Sid. 93.
Hjonen vid Stockholms stads arbetsinrättning å Södermalm besörjde fordom renhållningen på gatorna och voro kända under namnet Dihlströmmare, liksom hela inrättningen kallades den Dihlströmska. Denna benämning hade den fått, därför att den egendom vid Glasbruksgatan, som var upplåten åt arbetsinrättningen, dessförinnan ägts af en klädesfabrikör P. C. Dihlström, som för öfrigt aldrig haft det ringaste att göra med stadens arbetsinrättning.
Sid. 99.
Öhlenslæger omtalar i sina Erindringer denna tilldragelse på ett något afvikande sätt. ”Att texten var under all kritik, kunde enhvar förstå, men att musiken var gudomligt skön, kunde endast ett fåtal begripa, och detta himmelska mästerverk — blef uthvissladt.” Sedan han därefter berättat, att han ungefär tretti år senare skref en ny text för att rädda Mozarts hänförande melodier, och att några bland publiken då ämnade fortsätta, där förfäderna hade slutat, men att bifallet segrade, fortsätter han: ”om jag icke misstar mig, bidrog äfven en annan händelse till att försätta publiken i en afvog stämning, då operan första gången uppfördes. Älskarna i stycket skulle under första akten klä om sig för att inbilla sina kärestor, att de voro ett par andra personer. Dessa roller spelades af Frydendahl och Qvist. Den förre begick en blunder och klädde om sig för tidigt, och Qvist apade efter hvad han såg Frydendahl göra. Då de nu ämnade ånyo gå in på scenen, gjorde regissören dem uppmärksamma på misstaget. Frydendahl tappade alldeles kontenansen och drog i maskinmästarens signallina i det han ropade: ”Låt gå!” Han menade ridån, men karlarna uppe på teatervinden trodde, att scenförändringen skulle göras, och rummet, där Knudsen just då agerade, blef förvandladt till en skog. Denne, som lustigt nog trodde sig kunna bibehålla åskådarnas illusion, utropade: ”Hvilket underbart trolleri!” Men parterren föll i gapskratt, och man måste börja om operan från början.”
Sid. 130.
”Birger och hans ätt”, ett skådespel i fem akter utgörande fortsättning af ”Torkel Knutsson”, blef ej på scenen uppfördt förr än 1888, då det å Svenska teatern fick sin premiär den 1 september. Stycket lyckades emellertid icke väcka något varaktigare intresse och upplefde ej mer än sju representationer. Bägge dessa skådespel blefvo till danska öfversatta af ingen ringare än Öhenslæger.
Sid. 135.
Egendomligt nog har Dahlgren i sina Anteckningar om Stockholms teatrar alldeles förbisett detta Collbergs första uppträdande i ”Mahomet” och omtalar endast hans debut i ”Korsfararne”.
Sid. 148.
De i ”Nya garnison” afbildade äro från venster till höger stående Anna Sandberg, Emma Lundeqvist, Johan Jolin, Hilda Ringvall, Henriette Jakobson, Maria Andersson, Terese Björklund och Hilma Tengmark; sittande Viktor Sandstedt och Georg Norrby.
Sid. 155.
De i Dahlgrens Anteckningar ej omnämnda tillfällen, då invigningsprologen uppfördes, voro den 26 och 29 augusti samt den 6 november 1831.
Sid. 159.
Andreas Möller, en af våra mest begåfvade humorister och satiriker, föddes 1800 och utmärkte sig redan som gymnasist för vitter begåfning och skämtsamt lynne, hvarpå han sedermera gaf prof, då han såsom jurist bosatt sig i hufvudstaden. Hans politiska satirer ”Riksdinéen” 1829, ”Rikssoupern” 1830 och ”Resdéjeunéen” s. å. väckte ett ofantligt uppseende. Jämte Hierta var han en af grundläggarna af Aftonbladet, där han författade den stående artikeln Kaleidoskop, hvars kvicka och dräpande innehåll blef allmänhetens favoritlektyr, och hvilken tidningen till stor del hade att tacka för den spridning och det inflytande den genast vann.
Öfver kapten Anders Lindeberg skref han en af de kvickaste persiflager vår litteratur äger. I sitt högeligen naiva förord till den på trycket utgifna tragedien ”Blanka” medger kaptenen, att stycket är af tämligen underhaltig beskaffenhet, hufvudfiguren misstecknad, akterna skrifna i bakvänd ordning och händelserna "sammanpackade och orediga". Men under årens lopp glömde emellertid kaptenen bort, hur dålig pjäsen var, och under en polemik mellan Stockholmsposten och Aftonbladet, där hans syndaregister obarmhärtigt framdrogs, retade han upp sig ända därhän att han förklarade, det "Blanka" var ett riktigt förträffligt stycke. Kaptenens några gånger begagnade signatur Farbror Mårten hade han fått behålla som öknamn, och en vacker dag läste man i Aftonbladet följande af Andreas Möller författade lustiga satir:
Farbror Mårtens ridt.
För att gifva oss exempel
på en genialisk kupp,
Farbror Mårten gaf sig upp
ridande mot ärans tempel;
storma ville han dess port —
hästen hade själf han gjort.
Rida, rida ranka,
hästen hette Blanka.
Då han skumpat halfva vägen
på sin Blanka, tärd af spatt —
o, hvad svårt och tragiskt spratt!
störtar kräket, och förlägen
han, då intet fanns till bots,
vände skamflat hem till fots.
Rida, rida ranka,
hästen hette Blanka.
Innan kvällen, efter sägen,
kom en kritikus och tog
Blankas päls, samt åteln drog
enligt lag från stora vägen.
Om ej farbror flytt så brådt,
hade han fått samma lott.
Rida, rida ranka,
hästen hette Blanka.
Att mot ärans höjder fara,
men uti en landsvägsgrop
göra halt som misantrop —
o, hvad hårdt det måtte vara!
Man kan dö af raseri
vid så ömklig tragedi!
Rida, rida ranka,
hästen hette Blanka.
Redan 1833 afgick Möller ur Aftonbladet och ägnade
sig uteslutande åt sin juridiska praktik. Under det
följande årtiondet var han säkerligen Sveriges mest
framstående sakförare och förtjänade betydande summor.
Sannolikt af sorg öfver en ytterst begåfvad dotters död
började han då försumma sina plikter och lefva
oordentligt, och den förut rike och ansedde mannen afled
nästan utblottad på Serafimerlasarettet 1855.
Sid. 165.
I sina ”Grupper och personager” berättar Sturzen-Becker om de uppträden, som ofta uppstodo på Aftonbladets redaktion, då någon i kapten Lindebergs närvaro vågade berömma Jenny Lind. ”Det hände aldrig, att tidningens ordinarie teaterreferent hade nedskrifvit några ord till fördel för Jenny Lind, utan att Lindeberg följande dag infann sig i ’bureaun’ för att hålla en estetisk föreläsning över ’äkta dramatisk sång’ och uppdraga en parallell till motsvarande fördel för fru Enbom. Han blef då allt mer och mer varm, allt mer och mer stammande, allt mer och mer nästan beundransvärd. Den som icke kände, att denna ytterliga och i så uteslutande grad intresserade liflighet gällde rättvisa åt en frånskild hustru, skulle aldrig annat kunnat tro, än att det var fråga om en älskarinna, från hvars sida vår ännu ungdomlige riddare sålunda sökte göra sig förtjänt af ett silkesskärp, nedkastadt från balkongen.”
Hierta, som nogsamt kände till sin medarbetares små svagheter, visste att på ett fyndigt sätt tillgodogöra sig dem. Då Lindeberg en gång, i vredesmod öfver att Hierta kastat en af hans uppsatser i papperskorgen, icke visade sig på fjorton dagar å redaktionen, skref Hierta, som tyckte, att kaptenens vrede varade något för länge, en liten biljett till honom: ”Min käre bror! Gör oss den tjänsten att i afton gå på spektaklet och sedan ge oss några nätta rader om fru Enboms sång i ’Trollflöjten’! Jag hörde henne där i förrgårs, och jag må tillstå, att hon var förträfflig, i synnerhet i de nummer, där det fordras en större så till sägandes — viril fullhet, och där Jenny Lind verkligen icke etc.”
”Detta att säga ett godt ord om fru Enbom — fortsätter Sturzen-Becker — men framför allt att i samma andedrag nämna Jenny Lind i en linje nedanför henne, det var att med bestämdhet bringa Lindeberg i extas och det trefligaste lynne, och följande dag kom han med sin lilla teaterrevy själf upp i redaktionen. Aftonbladskorgen fick måhända en sned sidoblick, men man talade ej ett ord därom.”
Sid. 167.
Dahlgren anger i sina Anteckningar första uppförandet af ”Baron Sorgfri eller En förbättrad villhjerna” på Bollhuset till den 11 februari 1745. Under de senaste åren har emellertid den Tessinska brefsamlingen blifvit genomforskad, och man finner däri, att stycket långt tidigare blifvit hos oss uppfördt. I ett bref af den 12 maj 1737 från Tessin till hans grefvinna omtalas, att den svenska truppen skulle uppföra ”En bättrad willhiärna” på Bollhuset den 23 maj, och den 26 maj skrifver han om stycket: ”Par malheur la pièce est longue et languissante et ne finit qu’a dix heures.” Den 9 juni skrifver han: ”Il y a deux jours qu’on a rejoué la comédie En bättrad willhiärna, et on dit fort artistement.”
Sid. 180.
Beethoven har som bekant komponerat fyra uvertyrer till operan ”Fidelio” eller ”Leonora”, såsom den i början ofta kallades. Af dessa äro tre i C-dur och en i E-dur, hvilken numera spelas som inledning till operan. Nummer 3 är den mest fulländade och geniala och är en bearbetning af nummer 2. Den första uvertyren står närmast i samband med operans sceniska innehåll, men har aldrig blifvit uppförd tillsammans med operan, emedan Beethoven ej gillade den. Mendelssohn tyckte däremot om den och uttryckte sin förvåning öfver att den aldrig spelades.
Sid. 183.
Med anledning af omnämnandet af Dalayracs sköna opera ”Slottet Montenero” begagnar jag tillfället att rätta ett oegentligt uttryck å sidan 177 i andra delen af detta arbete, där J. Wässelius (Laura) och Cederholm (Léon) omtalas i ”de bägge älskandes partier”. Dans l’amour — säger den elake fransmannen — il est toujours un qui aime et l’autre qui se laisse aimer. Om också den grymme Léon var aldrig så passionerad, föredrog dock Laura att låta sig älskas af den söte Louis de Gaëta, och hade således ”de bägge hufvudrollerna” måhända varit ett lämpligare uttryck.
Sid. 210.
Bager var en hederlig handelsman i Malmö, död 1782, och Bjugg tullförvaltare i Enköping, död 1807. Båda voro för sina befängda och löjliga rimmerier mycket bekanta versmakare. Atterbom uppdrager följande skillnad dem emellan: Bager uppnådde af ren naturell det yttersta af platthet; Bjugg uppnådde genom en blandning af naturell och åt det sublima riktad sträfvan det yttersta af svulst.”
Sid. 214.
I den 1918 utkomna monografien öfver Anders Lindeberg omtalas å sidan 79, att C. Fr. Dahlgren fungerade såsom juryman i Flugsmällemålet. Af de vid Stockholms stads kämnärsrätt förda protokollen framgår emellertid, att Wessling visserligen den 11 mars utsåg honom till juryman, men att han anmälde sig hindrad att infinna sig å den för tryckfrihetsnämndens sammanträdande bestämda dag. Vid kämnärsrättens session den 13 mars tillsades Wessling af sådan anledning nämna annan person till juryman, därvid Wessling uppgaf expeditionssekreteraren Grundelstjerna, och anmälde stadstjänaren, som verkställde kallelsen, att intet hinder för denne mötte att sig infinna fredagen den 15 mars, då juryn afgaf sitt votum och domen afkunnades.
Sid. 219.
Crusenstolpes ord angående Beskow och Svenska akademien erinra om Napoleon I:s kvicka yttrande om fransmännen, ”que le peuple français demandait à étre conduit par une main de fer avec un gant de velours”.