Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
145

Hummel (la sentinella), den sista af Du Puy, de öfriga ur ”Vattendragaren”, ”Friskytten”, ”Preciosa”, ”den stumma”, ”Fanchon”, ”Hvita frun”, m. fl. Den då moderna vådevillen kom i anseende till valet af musik lyriken närmare än den gamla genom upptagandet af favoritmelodier ur populära operor. ”Nya garnison” var uppsatt med mycken smak, flickornas dräkter nätta och rollerna väl besatta. Hjortsberg, Sevelin och Deland voro själfskrifna till de tre invaliderna, liksom fru Torsslow var det till Julies roll. Till styckets framgång bidrog icke litet, att de mindre partierna utfördes af Almlöf, Torsslow, Sällström och Henriette Widerberg. Hjortsberg gaf kommendantens roll med en genialitet och ett godt lynne, som var oöfverträffligt. Hans påhitt att, då trumslagare saknades, själf slå med venstra handen på den bakom honom befintliga trumman, under det han med den högra gjorde honnör för öfversten, och hans improvisationer, då han låter den nya garnisonen manövrera, blefvo traditionella, alla utom hans tilltag att med värjspetsen söka hejda ridån, när den till sist föll — det vågade ingen annan än Hjortsberg göra. Han hade publiken till den grad i sin makt, att den minsta småsak fick sitt värde bara därför att han gjorde den. Likaledes var fru Torsslow förträfflig som den unge korpralen. Hennes hållning hade en ledighet, en säkerhet, en pli, en ungdomlig älskvärdhet, som var fullkomligt illuderande. Sevelin och Deland bidrogo naturligtvis till den allmänna munterheten. Pjäsen mottogs med ovanligt bifall, och har gått här i Stockholm i olika repriser nära tvåhundra gånger. Vid tredje representationen 1831 blef

10 — Svenska teatern V.