Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

144

att sätta de unga amasonernas mod på ett hårdt prof, och hvaruti de nyssnämnda arrestanterna, hvilka under tiden kommit på fri fot, spela hufvudrollen. De förkläda sig till sjöröfvare, anfalla och storma fästningen, hvilken försvaras endast af de tre invaliderna, under det att den nykomna garnisonen sorgfälligt gömmer sig i kasernen. Stunden för demaskeringen är ändtligen inne. Damerna aflägga sin bekännelse tillika med lösmustascherna och militärkostymen, turkarna sina lösskägg, och hvar och en af de grymma fienderna förvandlas i största hast till den ömmaste älskare, vän eller bror. Situationerna äro lifliga och pittoreska, dialogen ledig, ofta kvick. Kommendanten och de båda andra invaliderna, som utgöra besättningen, äro högst lustiga figurer, och de sju flickorna i sina militära dräkter mycket näpna. Den ene invaliden, som står på post, stickar strumpor eller vankar haltande fram och tillbaka på fästningsvallen med gevär på axeln, men utan bajonett. Den andre står enögd och ensam, där han tar rättning på en inbillad tredje mans bröst, och den hurtige kommendanten ger order: ”Bägge bataljonerna marsch!” d. v. s. en invalid på vallen och en vid högvakten. De sju flickornas inmarsch och vapenöfning och deras skri af förskräckelse, när sjöröfvarna komma, hvilket kommendanten i sin ifver tar för ett utrop af stridslust, och slutligen deras återkomst ur kasernen i fruntimmerskläder — allt detta är ganska pikant, trefligt och underhållande. Den svenska bearbetningen är talangfullt gjord, kupletterna lifliga, och melodierna, olika dem i franska originalet, särdeles lyckligt valda. Första melodien är af