Emilie Högquist var hans dotter Maria. Till efterpjäs gafs ett stycke för dagen under dessa koleratider, Scribes enaktare ”Quarantainen”, som hade sin premiär redan 1827, med herr och fru Torsslow, Sevelin, Berg och Lasse Kinmansson. Publiken mottog hela aftonen sina älsklingsartister med lifliga bifallstecken, och alla tycktes nöjda med sin afton.
Det blef emellertid icke lätt att under hösten uppehålla spellistan, emedan en stor del af personalen var sjukanmäld. Den 22 augusti skref Aftonbladet på tal om den blifvande invigningshögtidligheten: ”En särskild tillfällighetspjäs lär varit i fråga, men gudinnan Lucina, som i år tagit Kungliga teatern under sitt särskilda hägn, säges hafva genom aflägsnandet af en stor del af Talias och Melpomenes prästinnor från scenen lagt hinder för teaterstyrelsens omtanke i denna del”. Icke mindre än sex af teaterns första sujetter voro på en gång och för längre tid otjänstbara. Därtill kommo en mängd tillfälliga sjukdomsfall, så att affischen ibland måste ändras ända till tre gånger samma dag. Trots dessa motigheter lyckades man under spelåret gifva elfva nyheter: på den lyriska afdelningen Rossinis ”Sjöfröken” och Beethovens ”Fidelio”; på den dramatiska Invigningsprologen, Schillers ”Wallensteins död”, Moretos ”Amanda”, Picards ”Kapten Belronde”, Villeneuves ”Felsheims husar”, Scribes ”Den lyckligaste dagen i min lefnad” samt tre enaktare. Dessutom blefvo nitton äldre pjäser ånyo uppsatta med delvis ny personal såsom ”Helmfelt”, ”Abbe de l’Epée”, ”Louise och Walborn”, ”Indianerne i England”, ”Grefven af Castelli”, ”Feodor och Maria”,
