Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
165

efter några års tjänstgöring i kören flyttades till aktrisstaten. Helt plötsligt blef hon till allas förvåning 1826 gift med kapten Anders Lindeberg och tog då afsked från teatern. Men då äktenskapet redan efter fyra år på grund af missämja upplöstes, återtog hon under sitt flicknamn sitt teaterengagemang. Af naturen hade hon fått en särdeles stark och fyllig röst af metallisk klang och af nära tre oktavers omfång, däri alla tonerna utan ansträngning kunde användas. Timbren var vackrast inom altens gräns. Hade denna stämma fått en konstnärlig utbildning, hade hon säkert gått långt. Nu blef hon endast en utilitet. Hennes förnämsta partier voro, utom de redan nämnda, Nattens drottning, Armide, Jessonda, Agatha och Isabella i ”Robert”. Orvar Odd säger om henne, att ”hon fyllde sitt parti, hvad man än gaf henne, men hon fyllde det utan synnerligt behag, och hon mindre utförde ett stycke än slog sig igenom det. Hennes framträdande hade alltid något af en pukslagare, och när hon dunkade igenom en bravurscen, var man alltid rädd, att hon af lutter duktighet skulle tappa någon af trumpinnarna på golfvet”. Trots osämjan i äktenskapet ägnade Lindeberg sin f. d. hustru den mest chevalereska tillbedjan, ehuru denna dyrkan ibland yttrade sig på ett mera komiskt än romantiskt sätt. För honom var detta manér, detta manhaftiga, stundom nästan hojtande föredrag det passionerade, det patetiska, det sant dramatiska och sublima. Jenny Lind var i jämförelse med henne endast en barnunge.Anm Just i Agathas roll, hur sann, hur själfull var icke där fru Enbom, när hon skrek ut sin hänryckning i det entusiastiska