sådan äfven blifvit af vederbörande kostymerad. Han lär också, måhända omedvetet, ha imiterat Hjortsbergs framställning af denna figur, något hvarför man likaledes beskyllde honom, då han i december 1830 uppträdde i ”Figaros bröllop”. Fråga är dock, om denna uppfattning, hvilken äfven förekommit vid senare repriseringar af stycket (1858 och 1873) kan vara riktig. Vi skola komma ihåg, att denna Beaumarchaisska typ alldeles icke tillhör 1600-talets spanska teater, utan ett senare tidehvarf. Figarofasonerna verka ovillkorligen störande i denna omgifning och dessa situationer samt svära mot tidsfärgen. Kostymerna voro för öfrigt nya och utsökt vackra, ehuru de hos damerna blefvo som vanligt ad libitum. Huset var fullt, och Sara Torsslow, till hvars förmån representationen gafs, rönte ett smickrande mottagande af publiken.
Den 17 mars 1799 hade Schiller efter flera års arbete fullbordat sitt stora drama ”Wallenstein”, om hvilket Goethe yttrade, att ett sådant icke skulle kunna skapas en gång till. På hofteatern i Weimar uppfördes trilogien för första gången i sin helhet i april 1799. Första delen, lustspelet ”Wallensteins Lager”, hvilket än i dag är ett af de förnämsta folkskådespelen i Tyskland, och hvarmed den nya hofteatern invigdes den 12 oktober 1798, gafs ånyo den 15 april. Skådespelet ”Die Piccolomini”, som saknar någon egentlig hufvudperson och afslutning och endast förbereder den sista afgörande händelsen, hade redan celebrerat hertiginnans födelsedag den 30 januari. Det gafs nu för andra gången den 17 april. Den 20 april slutligen uppfördes för första gången sista
