Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

176

husar”, med kupletter af Beskow, till hvilka han själf valt musiken, som arrangerades af Berwald. Den är en ny upplaga af ”Kammarpagerna”, och Hjortsberg fick ånyo tillfälle att visa sig i Fredrik den stores gestalt, porträttlik samt i hållning, gång och åtbörder alldeles motsvarande den föreställning man gjort sig om monarkens person. Det var ett fullkomligt konstverk, som väckte allmän beundran. De bägge pagerna Karl Felsheim och Teodor Blumenthal ha för någon förseelse blifvit insatta på en fästning, hvarifrån de jämte sin väktare, en gammal husar, rymma på en dag för att få deltaga i en drabbning i närheten. De komma där i tillfälle att visa prof på mod, och husaren räddar kungens lif, hvarpå denne skänker dem sin förlåtelse. Charlotte Erikson och i synnerhet Sara Torsslow utmärkte sig på ett lysande sätt i de bägge muntra och tacksamma pagerollerna. Svenson var en bra husar. Kommendanten spelades af Fredrik Kinmansson och hans dotter Matilda af Elise Lindström vid briljant röstdisposition. En rolig scen i sista akten är den, då Teodor får det infallet att föreställa kungen samt låter Matilda i djupaste underdånighet repetera för sig den förbön hon skulle adressera till monarken, till hvilken repetition denne själf helt oförmodadt råkar blifva vittne. Iscensättningen af det underhållande stycket var särdeles lyckad, publiken var förtjust, och den glada vådevillen gick för fulla hus under årens lopp bortåt femti gånger. Men Argus skref: ”Både för konstens skull och den allmänna bildningens och äfven för den framtida historien om närvarande teaterdirektion bör man likväl hoppas, att den framgång vådevillgenren