Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/193

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs
187

än åttitvå olika pjäser, hvaraf nio voro nya för spelåret och nitton ånyo instuderade med delvis ny rollbesättning. Af dessa nådde de bägge nyheterna ”Wallensteins död” och ”Felsheims husar” högsta antalet föreställningar eller tio, och två andra, ”Amanda” och ”Ålderdom och dårskap”, hvardera åtta, under det att af den gamla repertoaren den alltid gärna sedda ”Nya garnison” kunde skryta med nio representationer. Enligt den dåtida publikens smak gick man på teatern för att få gråta, ehuru man gärna ville ha en lustig pjäs eller balett som afslutning, och man liknade August Blanches boråsare, som föredraga ”sådana pjäser, hvari röfvare förekomma”. Dramerna ”Feodor och Maria”, ”Victor eller Skogsbarnet”, ”Indianerne i England”, ”Mohrerne i Spanien”, ”Abbé de l'Epée” och Kotzebues ”Johanna af Montfaucon”, ”Korsfararne”, ”Världsförakt och ånger” kunde liksom Granbergs ”Svante Sture” gifvas både fyra och fem gånger, under det att ”Hamlet” och ”Den girige” fingo nöja sig med två, och sådana stycken som ”Siri Brahe”, ”Virginia”, ”Maria Stuart”, ”Tartuffe”, ”Figaros bröllop” och ”Giftermål på gamla dagar” ej kunde sättas på affischen mer än en gång under hela spelåret.

Den sista nyheten var Scribes tvåaktskomedi ”Den lyckligaste dagen i min lefnad”, som för första gången gafs den 7 maj med Torsslow i hufvudrollen, där han utvecklade hela sin älskvärda komik, förträffligt understödd af fruarna Erikson, Lindström, Åbergsson och Torsslow (som Jules) samt hrr Collberg och Deland. I efterpjäsen, Pigault-Lebruns treaktskomedi ”Charlatanerne” (se del II, sid. 137),