bättre, ända tills de måhända kunde hinna ”medelmåttans mognad”. Beskow svarade emellertid, det han trodde, ”att goda öfversättningar af välkända arbeten vore bättre än medelmåttiga originaler; men man har hufvudsakligen vid nyssnämnda estetiska grundsats förbisett, att Kungliga teatern icke kan vara något experimentalfält för dilettanter på den dramatiska författarebanan, emedan — konstens fordringar oberäknade — så väl kostnaden af pjäsens uppsättning som den tidsutdräkt, under hvilken något bättre kunnat uträttas, äro af för mycken vikt för ett skuldsatt verk för att äfventyras till förmån för enskilda intressen”.
Äfven på utlandets scener stod det denna tid lika illa till med ekonomien som hos oss. Flera Paristeatrar såsom Opéra comique, Porte S:t Martin, Ambigu gingo öfver ända, och direktören för den stora Kings theatre i London måste göra konkurs efter att ha förlorat öfver en miljon. Han förmådde ej betala den dyrbara uppsättningen af operan ”Robert” som i stället uppfördes på Drury Lane i februari 1832, och kunde ej honorera sina ryktbara artister Adolphe Nourrit, Parisoperans berömde tenor, hvilken hade kreerat titelrollen i Paris den 21 november 1831, bassångaren Nicolas Levasseur och Laure Damoreau-Cinti, en af Frankrikes mest prisade sångerskor, för hvilken Meyerbeer skref sin Isabella. I England och Tyskland förklarade man, att orsaken till de usla teaterförhållandena låg i teatrarnas monopol, i Paris däremot fann man källan till eländet just i teatrarnas frihet. I Tyskland klagade man öfver, att
