Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

194

besparing för en mindre gynnande. Men om äfven hos oss några få kunna sägas äga inkomster af detta högre slag, uppbär däremot ett vida större antal personer — som, utan att vara artister af första ordningen, likväl äro för verket nyttiga och på sitt sätt oumbärliga — icke större arfvode än hvad en dagakarl kan förtjäna, under det de likväl tillhöra en samhällsklass, af hvars medlemmar man fordrar bildning, och hvars yttre lefnadssätt måste stå i något förhållande till deras tjänstgöring”. Och han tilllägger längre fram: ”Ingen stiftelse för skön konst kan, enligt teaterstyrelsens underdåniga åsikt, utan mer eller mindre skada behandlas såsom en passevolansinrättning, där fråga blott är att erhålla allt för bästa köpet”.

Vid Beskows utnämning till teaterns styresman hoppades Aftonbladet, att svenska dramer ej endast undantagsvis skulle framföras och föreslog honom att spela hans egna skådespel ”Erik XIV” och ”Torkel Knutsson”, Nicanders sorgespel ”Runesvärdet och den förste riddaren”, Lings tragedi ”Ivar Vidfamne” och Atterboms sagospel ”Lycksalighetens ö” i ”en graciös bearbetning” samt uttalar den förväntan, att våra skalder nu skulle visa ökad håg att arbeta för scenen. Redan Åkerhielm hade på sin tid uppmanat Tegnér att skrifva för teatern, men denne svarade helt uppriktigt, att han alldeles saknade talang för sådant, och sedan han läst Öhlenslægers ”Hakon Jarl”, brände han upp sitt ungdomsdrama ”Blotsven”. Man påstod, att teaterstyrelsen borde uppföra äfven svaga inhemska stycken, ty författarna uppmuntrades därigenom att framdeles skrifva