han sig i Wien. ”Här lefver man ännu i inbillningens saliga drömmar vid de drufvobekransade stränderna af Donau. Det som i diktens värld för preussaren är utnött och gammalmodigt finner här ännu återklang i barnsliga och godhjärtade själar”. Mest njöt han dock af Paris, där han gör Hugos och Lamartines bekantskap. ”Det var mig en mäktig anbefallning hos Victor Hugo att nämna herr Hofmarskalkens namn. Han bad mig i de varmaste uttryck framföra sina hälsningar och önskade intet högre än att ännu en gång i Paris få förnya en bekantskap, som varit honom så kär”. Vid sina teaterbesök hade Hagberg ständigt Grillparzer i sällskap, hvilkens umgänge han där nästan dagligen fick glädja sig åt liksom förut i Wien, och hade tillfredsställelsen, att denne delade hans tankar om den gamla franska dramatiken, i synnerhet om Corneille och Racine. ”Det är med Corneille som med trädgården i Versailles. Det är lätt att därhemma tala om sandgångar, klippta häckar, peruker, stångpiskor och alexandriner. Men befinner man sig på stället i denna väldiga park, där de från Paris utströmmande tusentalen af vandrare försvinna som grand ibland dessa gröna murar och alléer af vattensprång, som med susande fart stiga mot skyn och slutligen lösta i dunster skimra mot solskenet i alla regnbågens färger, så nödgas man erkänna det storartade i en skapelse, som har att tacka den mest praktälskande af Europas konungar för sin tillvaro. Det är icke ett sommarnöje för en skolmästare; det är triumfbågar, aftvingade den besegrade naturen af en härskare, van vid utrymme, van att befalla och van att blifva lydd”. Casimir
